Rakt ner i ett kaktushav med ögonbindel

Först kändes det i magen. Det, en känsla så stark av frustration. Sedan kröp det, spred sig som myror genom hela kroppen. Irritation, besvikelse. Ja, framför allt besvikelse. Kanske inte bara från din sida, utan även från mig själv. Att jag lät någon så nära inpå. Så nära att faktiskt kunna känna någonting. Ingen objektivitet. Utan känslor. Att släppa någon så inpå livet att vissa känslor jag gömt undan lyckas befria sig och spöka i min kropp, mina tankar.

Falskhet? Eller var det endast mina goda tankar som spökat och lyckats få mig att tro bättre om dig, än du förtjänat? Så jag sett det jag vill se, sett personen jag velat se och upplevt någon helt annat än det verkligheten egentligen återspeglat.

För ja, känslorna verkar ha lurat mig än en gång. Fått mig känna någonting, öppnat upp mig, gjort mig sårbar. Lyckats kasta mig rakt in i en kaktusodling, ett hav av smärta. Jag hade lovat mig själv att inte utsätta mig själv för detta igen. Med God knows how, jag föll dit. Utan att se det. I tron om att jag hade allting under kontroll.

Kanske vore det bästa att bara låta bli. Att ignorera, att gömma undan, tvingar undan känslorna igen. För en gångs skull göra någonting bra. Fast varför göra någonting hälsosamt nr man kan äventyra livet?

Tanken slog mig, kanske är det inte mig det är fel på? Kanske är du precis så hemsk, falsk och stor besvikelse som jag känner?

Ändå kan jag inte låta bli... 

Saknar dig med. <3