Blås upp mig och stick hål på mig, igen.

Ja, vad säger man när man har så mycket man vill säga men det inte finns ord för det? Så börjar ett blogginlägg jag publicerade den 6 oktober 2009. Redan då hade jag dessa känslorna. Och de var inte ens nya. Utan redan inbitna. Medvetna. 

Vissa funktioner är redan inbitna. Reaktioner. Hur ska jag reagera när min kropp sprudlar av lycka, mitt hjärta skriker av smärta när du tränger genom med känslor, och mina ögon tindrar mot stjärnorna, fyllda av tårar. 

Med ett stänk av närvaro försöker jag gå genom en dag. Låtsas leka med min vän. Min låtsasvän, som ingen mer än jag ser. Fast jag ser inte heller honom. Men han finns för att jag ska kunna förverkliga mina drömmar. Eller skapa dem. 

Jag undrar vad det är som avtecknar sig i taket när jag mördat ljuset. Vad är det för skepnad av mörker som vakar över mig när jag sover? Vem är du..

Önskar jag hade dig här hos mig. Här, brevid mig så jag hade haft någonting att se på, drömma om. Min låtsasvän. Jag vet inte vem jag är för dig, om jag ens är någon. Men du är det som håller mig vid liv för tillfället. Om det ens är ett liv. Ett känsloliv.

Blås upp och stick hål på mig, och blås upp och stick hål på mig igen.