I mammas säng sitter jag och funderar. Funderar på vad jag ska skriva för att inte visa min iver. För att verka iskall och cool. Men i verkligheten slår mitt hjärta trippelslag var gång jag ser att du skrivit till mig. Om trippelslag ens räcker. Just nu tänker jag på dina händer, hur gärna jag vill känna dem mot mig. Värma mina egna, isande fingrar mot din kropp. Smyga in dem under din skjorta och känna värmen strömma. Känna ditt hjärta slå. Kraftfulla slag. Som att det slog extra mycket, bara för mig.
Omöjligt. Det är inte möjligt. Det finns ingenting hos dig som slår för mig. Det finns ingenting hos dig som någonsin kommer vara för mig. Och jag vet om det, men jag kan ändå inte sluta hoppas. Önska att någon dag din blick ska se min, min alltid iakttagande blick. Och att kanske då någonting känns inom dig, en känsla.
Men den känslan är inte för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar