Tårar stora, tunga som klot faller långsamt mot marken. Jag vandrade iväg från vad jag nu saknar. Min pusselbit. Kylan tar tag i mig, tränger in genom tyget. In på min bara hud. Kroppen stelnar till, vrider sig i smärta. Jag märker den knappt längre. Smärtan ligger latent. Jag söker något som kan överträffa den. Vad som helst...

Du sa att du skulle finnas där när vinterns smärta sätter sina klor i mig. Du sa att du skulle skydda mig. Att du skulle vänta på mig. Endlessly.

Ännu en lögn.