Latenta tankar

Ibland kommer vissa tankar upp i mitt huvud, vissa ligger alltid där. De ligger gömda bakom allt annat. Latenta tankar. När jag slappnar av kommer de fram. Alltid. När jag inte har någonting annat att tänka på, kommer de fram. Du. Som en skugga tar de upp all den tid som jag inte ger någonting annat. 

Ibland funderar jag på att gå till en psykolog för att bota det. Men hur kan man bota en saknad? Första tanken är att man behandlar känslorna, men en känsla säger mig att de aldrig kan försvinna och att riva upp känslorna kanske endast gör allting kaos. Och då tror jag det är lättare att ha ett latent kaos inom mig.

Väl där vet jag att en fasad slår sig fram och täcker över allting. För vem vet egentligen vad jag bär på? Ibland vill jag verkligen berätta för någon, men när jag försöker förstår de aldrig. De förstår inte min ångest. Då är det lättare att vifta tillbaka allting till bakgrunden och fortsätta som ingenting hänt.

Och ibland trivs jag med mina latenta tankar. De forslar mig bortom allt annat. Likt en resa med Lucy.