Tack för lånet.

Försöker glömma känslan av ljuset du spred inom mig. Håller andan och gör mitt bästa för att stänga ute värmen från den fortfarande så starka lågan. Det är inte utan smärta jag vänder om och vänder stegen från dig. Allt medan du står kvar och ser på, men ser du verkligen? Ser du vad jag ser? Upplever du situationen såsom jag upplever den? Är vi i samma värld. Vi var för nära, vi var inte nog nära. Allt för långt bort för att höra, för nära för att skrika. Med ryggen mot dig för att du inte ska se, men över axeln kastar jag en blick i hopp om att du ska se smärtan, förstå hur gärna jag vill vända om. Stanna kvar. Lägga mig i din famn och känna ditt hjärta slå. Men det finns inget hjärta som slår. Det är inte längre mitt att känna. Det var aldrig mitt att känna. 

Därför vill jag tacka dig för att du lånade mig din tid. Att du visade mig någonting jag glömt fanns.