Blöder från hjärtat. Pumpar ut känslor. Som det vore Nigarafallets rival. En sådan rival.
Att vandra med skoskav under en höst, att känna snön falla på näsan under vintern. Jag saknar det. Att leva. Ibland känns det lite som att vara instängd i en skolåda med små lufthål att titta ut genom. Inte kunna vrida sig för att se, för man ser ändå ingenting annat än just var som finns där utanför skolådan.
Att tiden förändrar oss är ett faktum, men hur mycket kan vi förändras. När blott ett ljus försvinner, ett ljus som håller uppe en hel värld. Hur det bara försvinner med en liten vindpust. Är detta var vi vill, vad jag vill? Har jag mått bättre än det här, av det här? Eller är jag tillbaka där jag egentligen bör vara, ensam.
För ensamheten söker upp mig med sin frånvaro. Du söker upp mig med din frånvaro, och jag känner den. Du pressar in den med en sådan kraft att du får mig att vilja ha den. Djupt i mig, som en trånande och ensam frånskild person vill bli tillskild. Tillbakatagen. För all säkerhets skull. Det är där man är trygg, det är där man vill vara. Och där man vill vara, där är man i sig själv. Eller?
För jag är inte säker på att jag vill vara här, fast det känns så bra. Så bra, samtidigt som ett mörker sprider sin skugga inom mig. Men det är fortfarande en speciell trygghet. En trygghet som gör det så skönt att sitta här. Här, i min ensamhet. Lämnad, utlämnad, inlämnad. Allt och ingenting. Socialt överbelastad, lämnad ensam åt mitt öde.
Ett öde att sitta och skriva deppiga texter klockan ett på natten. Det händer bara när det är någonting viktigt nästa dag. Så mörkret kan än en gång lysa med sig tillvaro och låta ljuset lysa med sin frånvaro. Allt för att göra det till någonting. Det blir var man gör det till. Vad tillfällena ger oss. Vad mörkret sent på natten, eller tidig torsdagsmorgon ger mig.
Tack för att du finns och sviker mig när jag behöver det. När jag är på gränsen in i gränslandet. Då visar du mig att det faktiskt fanns någonting där. Där i mörkret fanns en svavelsticka, redo att tändas på gränsen.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar