Tacka vet jag skavsår i öronen!

Tänker tillbaka en stund. Det är ganska skönt när allting handlar om att se framåt. Dåtiden känns trygg. Tänker på tiden jag vaknade upp med skavsår i öronen från ett par underbart skarpa hörlurar, och på kvällen igen längtade efter dem.

Jag orkar inte mer. Alla dessa sår. Till ytan har läkts, men mina öron lyssnar till dig än en gång. Längtar efter skavsåren. Skavsår av Michael Silvermans pianospelande.

Med kärlek.

Burned

Blöder från hjärtat. Pumpar ut känslor. Som det vore Nigarafallets rival. En sådan rival.

Att vandra med skoskav under en höst, att känna snön falla på näsan under vintern. Jag saknar det. Att leva. Ibland känns det lite som att vara instängd i en skolåda med små lufthål att titta ut genom. Inte kunna vrida sig för att se, för man ser ändå ingenting annat än just var som finns där utanför skolådan.

Att tiden förändrar oss är ett faktum, men hur mycket kan vi förändras. När blott ett ljus försvinner, ett ljus som håller uppe en hel värld. Hur det bara försvinner med en liten vindpust. Är detta var vi vill, vad jag vill? Har jag mått bättre än det här, av det här? Eller är jag tillbaka där jag egentligen bör vara, ensam.

För ensamheten söker upp mig med sin frånvaro. Du söker upp mig med din frånvaro, och jag känner den. Du pressar in den med en sådan kraft att du får mig att vilja ha den. Djupt i mig, som en trånande och ensam frånskild person vill bli tillskild. Tillbakatagen. För all säkerhets skull. Det är där man är trygg, det är där man vill vara. Och där man vill vara, där är man i sig själv. Eller?

För jag är inte säker på att jag vill vara här, fast det känns så bra. Så bra, samtidigt som ett mörker sprider sin skugga inom mig. Men det är fortfarande en speciell trygghet. En trygghet som gör det så skönt att sitta här. Här, i min ensamhet. Lämnad, utlämnad, inlämnad. Allt och ingenting. Socialt överbelastad, lämnad ensam åt mitt öde.

Ett öde att sitta och skriva deppiga texter klockan ett på natten. Det händer bara när det är någonting viktigt nästa dag. Så mörkret kan än en gång lysa med sig tillvaro och låta ljuset lysa med sin frånvaro. Allt för att göra det till någonting. Det blir var man gör det till. Vad tillfällena ger oss. Vad mörkret sent på natten, eller tidig torsdagsmorgon ger mig.

Tack för att du finns och sviker mig när jag behöver det. När jag är på gränsen in i gränslandet. Då visar du mig att det faktiskt fanns någonting där. Där i mörkret fanns en svavelsticka, redo att tändas på gränsen.

Tack.

I caught myself

You got it, you got it,
some kind of magic.

Hypnotic hypnotic
you're leaving me breathless

I hate this i hate this
you're not the one i believe in

With god as my witness

Jag tänker på dig under dygnets alla timmar. Du tassar i mina drömmar.
Har inte sovit på flera dagar, det känns som år, utan att du finns där.
Hur kan drömmar vara så underbara?

Men nu, du. Önskar jag kunde vara där. Där istället för här.

Did I ask you for attention, when affection is what I need.

Long time, no see!

Har haft skön semester i sommarstugan och jobbar några dagar på Falsterbo Horse Show som VIP-värdinna för hoppryttarna. Nu har jag börjat jobba i turistbyrån, första dagen idag, och jag trivs bra. Inte lika hårt jobb som det var i Falsterbo. Något jag inte ska missa nämna är att jag och Therese tältade, och fest var det var kväll. Awesome!

Jag har färgat håret i en djupare brun färg, och under tre timmar växte det kolossalt mycket. Hehehehe..

Nu ska jag krypa ner i ett salt bad och göra mig lite vacker.

Hej så länge! :)