Craving into open doors

Det är inte förrän man måste skiljas från personen man älskar, man inser hur mycket man behöver den. Inom mig faller en kristallvas mot marmorbänken i slow motion. Jag ser framför mig hur den kommer krossas till tusentals och åter tusentals kristallbitar. Oförmögna att någonsin repareras.
Istället för att krossas mot den hårda marken som väntar, klarar sig vasen otroligt nog. 

Jag är inte besatt av dig. Jag klarar mig på egen hand. Och det bra. Men med dig är det så mycket mer. Jag kan dela så mycket mer. Vara så mycket större, tillsammans med dig. Få vara, och slippa vara. Vad jag än känner för att du finns alltid där och fångar mig när jag snubblar över mina egna felsteg. Och du vallar tillbaka mig som ett vilset får som hamnat i ett träsk, mörkt likt kärret intill. Hos dig känner jag mig trygg. Och hos dig kan jag  vara säker. 

Älskar som mest. Som klarast, när allting inte är som det ska vara. När det är som det ska vara. Med lite för stora tuggor. Lite för konstiga uttryck. Lite för mycket si och så. 

För jag vet att allting inte varar för evigt. Att allting har sitt slut. Att även solen har sina svarta fläckar. Den tid vi är tilldelade, är förevig. I vår värld. Och den låter jag inte sippra ur mina fingrar. 

Den ligger gömd, gömd för tiden. Den flödar i oss båda. Och den rinner utan tid. För tiden har, även den, sina blinda vyer. Och där ligger den gömd. Vår tid. 

We are just getting closer