Barfotabarn

Gårdagen vad någonting i särsklass. Förmiddagen tillbringades i skolan för avslutning. Jazzensemblen pinade oss som vanligt genom några sega sista minuter, men slutligen kom vi ut därifrån. Glassfika med Måns och Bob för att sedan åka till kiropraktorn i Malmö. Det är nu det roliga börjar!
Väl framme på Malmö C går min 13,5 cm klack av på mina Jeffrey Campell Lita. Den släpper alltså från själva skon. Så sjukt pinsamt! Jag hade ju inte heller med någon bankkort så jag kunde inte gå in om en affär och köpa ett par nya skor. Det blev till att gå barfota till Västra hamnen, tillbaka till centralen, ta tåget till Lund och från Lund ta bussen hem. Kände mig verkligen fräsch.

Sen bar det av till Skillinge och min älskade Veronica som tog studenten. Hurra hurra hurra! En del alkohol, fest och ja.. helvete.Det var ganska fantastiskt. Kommer antagligen fler inlägg kring det.

Ikväll är det smärta. I mage, i rygg. Lite i hjärtat med.

Cheers Darling'

Vad som kunde varit ljumna sommarnattsbrisar hugger nu tag i mig genom en springa i fönstret. Med sin arroganta, men fortfarande så trygga blick lurar den mig när de iskalla fingrarna borrar sig djupt ner i mitt kött, in till benet. Ilningar.
En tidigare så ljumna luften kring min kropp trängt iväg genom bubblor mot ytan medan det så iskalla vattnet skickar pinande chockar genom mina muskler, in till den fortfarande pulserande muskeln. Medan alla andra förstelnat i chock fortsätter det slå. Slå för den lilla gnutta hopp som finns kvar i min kropp. Den minimala gnistan av ljus. Tillräckligt för att fortsätta slå. Pulsera, små hurtiga slag.
Den lågan bara du kan blåsa ut med din kyliga kyss. Är det den du ikväll sänt genom mitt fönster? Var det den du menade på när du sa att du skulle komma tillbaka. Tillbaka senare och överaska mig i en allt för blottad situation.

Så omfamnade han hennes barm. Hon föll på nytt. Mot intet.

So what am I, darlin'?